Den 5 april 16:32 rullade tåget ut från Örebro C. Vi var 5 stycken som hade klämt in oss i tåget, när vi lyckats stuva undan skidor stavar och annat skrymmande som inte skulle få plats i kupén, letade vi upp våran kupé. En tågresa blir ju aldrig riktigt spännande så vi fördrev tiden med att fantisera om härliga åk utför fjällen, medan solen värmer ansiktet.
Vid Gävle var det byte till liggvagn. Vi hade inte fått samma kupé allihop. Jag dela kupé med fem andra, bland annat ett Stockholmspar som hade investerat i den senaste utrustningen. Broshan och de andra delade kupé med två mammor och deras tre barn. Med snabb överslagsräkning får man fram att det blir totalt 9 personer i en kupé med sex bäddar, man undrar ibland hur SJ lyckas. Lyckligtvis flyttade tre till en tom kupé bredvid.

När vi kom upp till Kiruna var vi ordentlig hungriga och letade upp ett matställe. Det blev Pedros, inneställe i Kiruna, där fick vi skymten av rikskändisen Lars Törnman. När vi hade fått i oss Pedros köttbullar tog vi bussen till Nikkalukta en busstur som tar ca 2 timmar. Väl i Nikkalukta bytte vi om till skidklädsel, de civila kläderna låstes in i ett förvaringsskåp och nyckeln placerades långt ned i ryggsäcken. Eftersom vi skulle vara med på en fjällsäkerhetskurs nästa dag var vi tvungna att skida ända fram till fjällstationen och slå upp tälten. De två milen mellan Nikka och Kebs fjällstation tog 4 timmar att avverka. Första biten gick riktigt bra, utvilade och på en sjö. Lagom när vi började att bli trötta kom backarna, vallen släppte och allt var jobbigt. Trötta och hungriga började Per att lag maten medan vi slog upp tälten, mörkret började att falla på. I månljuset stod vi upp och åt Pasta alá Per. Mätta och belåtna kröp vi ner i sovsäckarna.

Klockan 10 var det samling vid "sporten" för tilldelning av utrustning. Vi blev totalt 7 stycken som var med på fjällsäkerhetskursen, vi fem och ytterligare två stycken. Med ryggsäckar fyllda med pipare, spadar, liggunderlag och fika begav vi oss till en ravin med ett stort överhäng. Fredrik som instruktören hetta började med att visa oss hur man gör ett lavintest. När lavintestet var avklarat rullade vi ut liggunderlagen och satte oss i solen och njöt av matsäcken.
När vi hade fått i oss matsäcken skulle vi få lära oss hur man hanterar en "pipare". Ett 30x30 meter stort område trampades upp. Vi delades upp i två grupper, ena gruppen grävde ned ryggsäckar apterade med spårsändare "pipare". Andra gruppens uppgift var att hitta och gräva upp dessa ryggsäckar med hjälp av spade och spårsökare. Det tog ungefär 10-15 minuter att leta reda på och gräva fram ryggsäckarna. Hade inte ryggsäckarna vara utrustade med "pipare" skulle det antagligen tagit flera timmar att leta reda på dem. I genomsnitt har man 15 minuter på sig att hitta överlevande i en lavin. Med det i medvetandet gäller det att vara rätt utrustad om man skall in i lavinfarliga områden.
Avslutningsvis grävde vi tre olika bivacker, allt från nöd- till övernattningsbivacker.

På Onsdagen följde vi Tarfaladalen mot Tarfalastugan. För att göra skidturen behagligare hyrde vi stighudar och började marschen. Efter någon timme stannade vi till och snidade ut soffor ur snön. Saft, vila och sol är en underbar kombination, men allting har en ände och vi bröt upp efter ett tag för att skida vidare. Nästan framme vid Tarfalastugan tog vi skydd av några stora stenblock och åt resten av matsäcken. Med vetskap om att det var utför hela vägen tillbaka rullade vi ihop stughudarna och stakade iväg. Efter 15 minuters glassig utförsåkning var vi tillbaka vid tälten.

Efter några nätter börjar kroppen att vänja sig vid att sova i tält, man sov bättre och bättre för varje natt. Efter en rejäl frukost, bestående av havregrynsgröt, russin och nyponsoppa, var det dags för åter en höjdardag. Vi skulle göra en Randoné tur med guide. Randoné utrustningen är som en vanlig slalomutrustning, största skillnaden är bindningen. Bindningen har två lägen antingen är den fastlåst som ett par vanliga slalomskidor eller också släpper man på hälgreppet och bindningen ledar i framkant. Vi sätter på stighudar, släpper på hälgreppet och begav oss iväg, slutmålet låg 1000 höjdmeter ovanför oss. Sakta men säkert slingrade vi oss upp för bergssluttningen i ett zick zack mönster. På ordet från guiden ökade vi avståndet till 15 meter mellan oss för att inte "stressa" snön. När snön blev mer packad igen minskades avstånden. Vid 1400 möh kom vi ut på en platå med strålande utsikt över Kebne-masivet. Innan vi tog de sista höjdmetarna till 1700 stannade vi till och drack lite. Kropparna började att kännas slitna efter några timmars konstant uppför. Medvetna om att det skulle bli fika när vi kom upp på toppen plockade vi fram motivationen att fortsätta. Väl uppe på Kebbnetjåkka gick vi runt platån och njöt av utsikten.
När matsäcken var uppäten var det dags att plocka av stighudarna och knäppa fast bindningen, sedan var det utför. Solen hade fått snön att smälta och det gjorde utförsåkningen jobbig, vi var tvungna att jobba för att få runt skidorna i svängarna. Efter ett tag fick man in tekniken och svängarna gick lättare. Nästan nere stannade guiden och sa att vi skulle åka en och en förbi ett stort överhäng, skulle vi åka alla på en gång kunde vi starta en lavin.
Trötta och lyckliga lämnade vi tillbaka ytrustningen och skidade tillbaks till våra tält för att tillaga pasta med vitlökskorv och ostsås. En måltid som kan rekommenderas.

På fredagen började vi att skida tillbak mot Nikkloukta. Vi sökte efter ett ställa att gräva en bivak. När vi var några kilometer ifrån Nikkaloukta klättrade vi upp i en ravin där det hade bildats snödrivor. Efter någon timme började en bivack för tre personer att ta form, efter lite finjusteringar var vi nöjda.

Eftersom vi bara skulle ta oss tillbaka till Nikkaloukta hade vi inte speciellt brotom utan vi tog på oss skidorna och gick upp mot toppen för att få lite härlig utförsåkning i solskenet. Är man ute på fjället under vintern skall man se till att man har tid över till att ta det lugnt och åka lite utför eller bara ligga och jäsa i solen. Dagen innan hade vi haft en besvärlig tur uppför till ravinen men belöningen blev en rolig utför på smala skoterstigar genom skogen.
Sista natten sov vi i Nikkaloukta.